Jag känner mig så arg, men jag vet att jag är besviken. För mig vilar det nästan alltid en besvikelse under min ilska. Besviken över att jag känner mig så hopplöst fel i min egen släkt, varför kan jag bara inte vara nöjd med om jag känner så, eller bara kunna acceptera att jag känner så och sedan är det bra med det. Jag saknar sammanhållning och önskar att vi kunde ha en sån där go härlig gemenskap men vi är som främlingar för varandra. Vi känner inte ens varandra, och det känns inte helt enkelt att börja skapa kontakt nu i påsk då ska alla vara glada och man ska inte förstöra något. 

Just nu är jag mest sur på mig själv för jag är en sån djäkla mespropp som inte bara gör något annat än att följa med till det traditionella berusande påskfirandet, och sur på mig själv för att jag är en fattiglapp som inte har råd att göra något annat. Och så smyger sig den listiga lilla tanken på....Så skönt det hade varit och dämpa begären med en rejäl Whisky. Om jag kunde hantera alkoholintaget som alla andra så hade vi säkert kunna ha riktigt trevligt tillsammans.

I förrgår var jag på besök hos personen som jag bad låsa barskåpet, jag hittade en iskall whisky och nån flaska till i frysen. Oh SHIIIIT...!! hann jag tänka.... Jag tyckte att jag snabbt som satan smällde igen frysdörren, men tooo late... Alkoholvampyren var vaken och hon hade redan sett den, och jag märker ju hur otroligt snabbt mina tankar förändras. Jag blir rent ut av sagt lite rädd, "Jag skulle kunna ta liite... Ingen skulle märka nått och allra minst den som ägde flaskan för han bryr sig inte så mycket... och skulle nog inte heller märka om något saknades".

Så tänker jag, så sjuk är dessa tankar... I teorin så vet jag att det inte skulle fungera, han som äger flaskan skulle garanterat märka om något saknades och jag skulle inte kunna lura någon för börjar jag väl dricka så har jag för svårt för att sluta.

Men alkoholvampyren viskar till mig från sin mörka håla att det skulle nog fungera, jag skulle kunna lyckas lura dom alla... Jag kan inte säga att det är ett medvetet begär, det är när jag ser alkoholen, eller när jag ser möjligheten. Det är då som processen startar och vampyren där inne stiger fram och viskar söta lögner som jag alltid följt. Men nu när jag vet hur stark hon är så vet jag att jag måste ta mig från situationen, oavsett på vilket sätt, men fysiskt så ska jag bort från den platsen för jag litar inte ett smack på mig själv. Processen i hjärnan är igång, och jag är svag.

På sätt och vis blev jag besviken när jag hittade spriten, tänkte att han  som lagt den där inte längre tror att det är någon fara, eller inte bryr sig längre. Till råga på allt så hittade jag nyckeln till barskåpet, helt öppet låg den där i en liten skål... Jag var ju tvungen att öppna skåpet och titta... bara titta....o herregud vad han hadefyllt på!!! det var alla möjliga flaskor, och tanken sjöng i mig, i hela blodet och alkoholvampyren slog frivolter och dansade som en galning GÖR DET!!! DO IT!!! VAD VÄNTAR DU PÅ??!!... "det skulle aldrig märkas om jag tog en... jag kunde åka hem till mig och ta mig en fylla....Vem skulle bry sig...? kom igen nu, gör det!! vilket ypperligt tillfälle!!"

Tack och lov finns det en del av mig som kämpar den äckliga förföriska vampyren ner i sin håla och smäller igen dörren både till barskåpet och till vampyrens håla, lägger tillbaka nyckelen och sedan vill jag bara hem. Jag känner att jag orkar inte längre anpassa mig till hur man ska vara här. Ibland vill jag bara ge upp och sticka här ifrån. Igen. Börja om från nytt, hur djävla dum var jag egenteligen som flyttade tillbaka.?? Och hur djäkla dum är jag som tror att flyttning är återigen lösningen...