"Men kommer jag att kunna lita på dig...?"

Åh djävlar vad jag önskar att jag bara kunde säga att "ja det kan du! jag ska ALDRIG mer så länge jag lever dricka alkohol . Så det så"

Men det kan jag inte. Jag har ju tidigare trott att jag aldrig mer skulle dricka, men det gjorde jag. Jag försöker att ta en dag i taget, och det innebär inte att jag inte planerar framåt och bara lever för dagen. Jag försöker att göra en dag i taget till en dag utan återfall. Till en dag som är en bra dag.

Igår skulle jag försöka förklara för kärleken för han ville veta (Tänk vilken underbar man! Han ville förstå, han bryr sig) hur det är när jag är i missbruks-ilet. Han ville veta hur jag tänker. Frågan är ju hur pass mycket jag egenteligen tänker, typ ingenting eller jag tänker bara på fel saker. Det blir som en autopilot kopplas in och jag bara kör rakt fram i tunneln mot berusningen. Trots att jag har lovat nära och kära att inte göra om det. Som jag har skadat min sons känsla för tillit... Tänkte varenda gång när jag skulle dricka att den här gången kommer att bli annorlunda än förra gången, den här gången ska jag inte spåra ut och jag ska bara ta lite. Men det slutade alltid i katastrof, och det är då som jag vet att min missbrukspersonlighet, min alkoholvampyr är starkare än den människa jag vill vara. Då vet jag att hon festar och fröjdas över all olycka som sedan kan bli nästa anledning till att dricka. För då har man ju redan gjort all skada så lite till skada spelar ju inte någon roll. Det är så himmla sjukt! Men hon finns där, väntar och kanske bidar sin tid... om jag inte lär känna vampyren inom mig bättre.

Jag vill inte att hon någonsin ska "ta över" kommandot igen. Jag klarar inte av det här med alkohol. Det förklarade åxå kärleken för mig igår, jag fick ett hett tips om att inte dricka alkohol. Jag blir tydligen helt kall och borta i ögonen, obrydd och på dåligt humör. Och jag som tror att jag bara är världens goaste charmigaste och roligaste människa... Herre Gud vad man bedrar sig själv. Nä min fröken Alkoholvampyr och Kung Alkohol är inte någon livsgivande underbar kombination.

Jag märkte hur det sjönk i magen när jag låg och försökte förklara missbruket, hur jag inte-tänker-rätt när jag var där. Hur svårt att förklara för honom när jag är rädd om han och vill ha han kvar. Där krockar våra världar, i hans värld existerar inte dom beteenden eller tankar som jag har i min värld när jag återföll. Då känner jag mig verkligen som en sjuk och konstig människa. Det kanske han aldrig kan förstå, medans jag har hur lätt som helst att förstå människor som lever och har levt i missbruk. Jag vet exakt hur det fungerar känslomässigt och spelreglerna i den världen kan jag. Gud vad hemskt, men den världen kan jag. Jag har nog lite svårare för den här världen där jag många gånger känt mig främmande och jag har även dolt att jag är alkoholist. Kanske är det det som jag ska göra annorlunda denna gång. Att gå ut med vad en del av mig är...Min alkoholvampyr, så kanske hon blir nöjd över att få lite uppmärksamhet, eller vad det nu är som fattas henne.

Jag har haft två arbeten tidigare där jag berättat för cheferna att jag är alkoholist och att jag gått i behandling. Vid båda tillfällena så skämdes jag efteråt, det var som att jag var skamlig och det här skulle verkligen stanna mellan mig och de olika cheferna. Som att jag var en skamfläck i arbetsgruppen. Trots att jag haft ett arbete där jag arbetat med missbrukare och fått användning för mina egna erfarenheter av ett missbruk. Men jag fick ju aldrig nämna för någon av de klienter som jag arbetade med om min bakgrund då det fanns risk att det skulle kunna skada förtroendet för andra kollegor inom branchen. Tänk vad dumt att jag gick med på det, för jag minns hur jag i så många sammanhang krympte och skämdes för den bakgrund som jag hade. Den som jag var. Tänk om jag skulle våga göra annorlunda denna gång, med balans... Det får ju inte slå över så man springer naken runt på samhället med en stor skylt att man är nykter alkoholist just nu... Balans balans balans....

Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag valt vägen att utbilda mig vidare för att arbeta med behandling av missbrukare och fått använda mig av mig själv. Vid tiden för val av inriktning på utbildningen valde jag en annan för jag var så innerligt less på 12-stegs människor som satt på möten och delade samma sak, som dom tydligen gjort i 10 års tid. Jag tänkte oftare och oftare att jag inte ville fastna i det. Jag ville ha utveckling och slutade gå på möten dels för att jag märkte att jag gick dit för att få ett kryss i protokollet på min eftervård. Inte för min egen skull. Sen träffade jag en drogterapeut som jag samtalade med och även om han byggde sin behandling på 12-stegsfilosofin så fanns det så mycket mer som utvecklade och som hjälpte mig vidare. Vi får väl se hur det går denna gång...

Nu är det mat för ungarna!

Puss och hej

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har ett väsen i mig. Som jag lever med varje dag. Tusen och åter tusen gånger har jag kämpat mot, gett efter, hatat och älskat detta väsen. Det har fått mig att må bra, dåligt, euforiskt, fått mig att känna en skam utan dess like och en destrukti...

Jag känner mig så arg, men jag vet att jag är besviken. För mig vilar det nästan alltid en besvikelse under min ilska. Besviken över att jag känner mig så hopplöst fel i min egen släkt, varför kan jag bara inte vara nöjd med om jag känner så, eller b...

Nu har jag varit hemma ett tag och det går väl relativt bra. Jag har en jätte bra kompis som följde mig på möte första gången för ett tag sedan. Det var så skönt, samma känsla fast annan stad. Det är en speciell känsla när man går på aa-möte, det kän...

ja nu är jag tillbaka där jag bor, behandlingen är slut och nu börjar mitt eget fotarbete... Fick värsta dippen på vägen hem, ville inte alls tillbaka hit, kände mig så fel och bara knäpp och annorlunda.   Jag bad han som just nu har mitt hjärta att ...