ja nu är jag tillbaka där jag bor, behandlingen är slut och nu börjar mitt eget fotarbete... Fick värsta dippen på vägen hem, ville inte alls tillbaka hit, kände mig så fel och bara knäpp och annorlunda.

Jag bad han som just nu har mitt hjärta att låsa bort spriten han har hemma, och det blev då inget bra. Bitvis ångrar jag att jag gjorde det. Skulle kanske ha ljugit, eller aldrig berättat om att jag druckit av hans alkohol. Han kände sig blåst, och det kan jag förstå.

Jag känner mig som ett ufo. Längtar på möte och efter människor som förstår mig... Men så underbart det var att få krama om sitt barn. Ljuvligare finns inte. Och hemskt pirrigt att träffa HAN...