Jag är så glad för att jag har börjat skriva, jag märker att det rensar bort lite i mig som annars brukar ligga och gro. Det känns lättare, kanske är det som när man slänger bort sopor eller rensar ut och kastar bort vissa saker hemma. Fast jag vill ju inte se det här som en sopstation... Det är skönt i alla fall även om det inte är någon annan än jag som är här och läser.

Jag har varit ute och gått på en härlig promenad i kväll. Jag bara älskar denna underbart vackra natur. Fråga mig inte vart jag var för det vet jag inte, jag försöker hitta sköna stigar i skogarna. Jag älskar att gå i skogen. Det är som att jag hittar mig själv, eller att vissa bitar faller på plats och vampyren är mycket död, tyst eller stilla eller vad hon då gör så hörs hon inte. När jag är i skogen och naturen har jag aldrig varit sugen på alkohol, hmmm... borde kanske flytta ut i skogen då....

Jag hade en av mina mest romantiska kvällar i onsdags. Det var helt magiskt! När jag äntligen träffade kärleken så tog han med mig på en fisketur, det var bland det vackraste, härligaste och minnesvärda jag varit med om. Allt i naturen var så trollskt, månen var full och jag såg den första stjärnan. Kärleken hade handlat massor med god mat och vi grillade korv vid vattnet och halstrade den enda fisken som han fått. Det var gudagott! Denna denna man gör mig så otroligt lycklig, det är underbart att vara i hans närhet. När vi satt och tittade ut över vattnet, månen och hans arm omkring mig, då kände jag lycka. Ren skär lycka. Det var underbart att våga känna det utan tankar eller funderingar utan bara känna det, rakt innifrån och ut.

Jag är så innerligt tacksam över att jag får vara med denna man, jag tackar det högre och välsignar han, men jag tar han aldrig för given. Jag vet att han kan vara borta i morgon. Det han får gå igenom med mig och mitt missbruk inte är varken kul, lätt eller något som han önskar. Jag hoppas bara att han orkar stå ut!!! Vi får väl se hur det går, jag njuter till tusen och mer där till av denna fantastiskt sensuella fina man. Han är den bästa som finns! Så det så..

Tänk, allt det fina har jag varit på väg att supa bort, hade jag inte slutat nu så vet jag inte vart det hade slutat... I slutändan hade vi väl fått flytta på grund av min vampyr. Tack och lov att jag i alla fall nu har kommit till sans. Det är det här som jag tycker är så skönt att få skriva av sig om, för nu behöver jag inte gagga på eller tjata på med honom om det . Det ältar jag här i stället.

Det kommer att vara skönt att vakna upp obakis i morgon :))

Sov gott!

"Men kommer jag att kunna lita på dig...?"

Åh djävlar vad jag önskar att jag bara kunde säga att "ja det kan du! jag ska ALDRIG mer så länge jag lever dricka alkohol . Så det så"

Men det kan jag inte. Jag har ju tidigare trott att jag aldrig mer skulle dricka, men det gjorde jag. Jag försöker att ta en dag i taget, och det innebär inte att jag inte planerar framåt och bara lever för dagen. Jag försöker att göra en dag i taget till en dag utan återfall. Till en dag som är en bra dag.

Igår skulle jag försöka förklara för kärleken för han ville veta (Tänk vilken underbar man! Han ville förstå, han bryr sig) hur det är när jag är i missbruks-ilet. Han ville veta hur jag tänker. Frågan är ju hur pass mycket jag egenteligen tänker, typ ingenting eller jag tänker bara på fel saker. Det blir som en autopilot kopplas in och jag bara kör rakt fram i tunneln mot berusningen. Trots att jag har lovat nära och kära att inte göra om det. Som jag har skadat min sons känsla för tillit... Tänkte varenda gång när jag skulle dricka att den här gången kommer att bli annorlunda än förra gången, den här gången ska jag inte spåra ut och jag ska bara ta lite. Men det slutade alltid i katastrof, och det är då som jag vet att min missbrukspersonlighet, min alkoholvampyr är starkare än den människa jag vill vara. Då vet jag att hon festar och fröjdas över all olycka som sedan kan bli nästa anledning till att dricka. För då har man ju redan gjort all skada så lite till skada spelar ju inte någon roll. Det är så himmla sjukt! Men hon finns där, väntar och kanske bidar sin tid... om jag inte lär känna vampyren inom mig bättre.

Jag vill inte att hon någonsin ska "ta över" kommandot igen. Jag klarar inte av det här med alkohol. Det förklarade åxå kärleken för mig igår, jag fick ett hett tips om att inte dricka alkohol. Jag blir tydligen helt kall och borta i ögonen, obrydd och på dåligt humör. Och jag som tror att jag bara är världens goaste charmigaste och roligaste människa... Herre Gud vad man bedrar sig själv. Nä min fröken Alkoholvampyr och Kung Alkohol är inte någon livsgivande underbar kombination.

Jag märkte hur det sjönk i magen när jag låg och försökte förklara missbruket, hur jag inte-tänker-rätt när jag var där. Hur svårt att förklara för honom när jag är rädd om han och vill ha han kvar. Där krockar våra världar, i hans värld existerar inte dom beteenden eller tankar som jag har i min värld när jag återföll. Då känner jag mig verkligen som en sjuk och konstig människa. Det kanske han aldrig kan förstå, medans jag har hur lätt som helst att förstå människor som lever och har levt i missbruk. Jag vet exakt hur det fungerar känslomässigt och spelreglerna i den världen kan jag. Gud vad hemskt, men den världen kan jag. Jag har nog lite svårare för den här världen där jag många gånger känt mig främmande och jag har även dolt att jag är alkoholist. Kanske är det det som jag ska göra annorlunda denna gång. Att gå ut med vad en del av mig är...Min alkoholvampyr, så kanske hon blir nöjd över att få lite uppmärksamhet, eller vad det nu är som fattas henne.

Jag har haft två arbeten tidigare där jag berättat för cheferna att jag är alkoholist och att jag gått i behandling. Vid båda tillfällena så skämdes jag efteråt, det var som att jag var skamlig och det här skulle verkligen stanna mellan mig och de olika cheferna. Som att jag var en skamfläck i arbetsgruppen. Trots att jag haft ett arbete där jag arbetat med missbrukare och fått användning för mina egna erfarenheter av ett missbruk. Men jag fick ju aldrig nämna för någon av de klienter som jag arbetade med om min bakgrund då det fanns risk att det skulle kunna skada förtroendet för andra kollegor inom branchen. Tänk vad dumt att jag gick med på det, för jag minns hur jag i så många sammanhang krympte och skämdes för den bakgrund som jag hade. Den som jag var. Tänk om jag skulle våga göra annorlunda denna gång, med balans... Det får ju inte slå över så man springer naken runt på samhället med en stor skylt att man är nykter alkoholist just nu... Balans balans balans....

Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag valt vägen att utbilda mig vidare för att arbeta med behandling av missbrukare och fått använda mig av mig själv. Vid tiden för val av inriktning på utbildningen valde jag en annan för jag var så innerligt less på 12-stegs människor som satt på möten och delade samma sak, som dom tydligen gjort i 10 års tid. Jag tänkte oftare och oftare att jag inte ville fastna i det. Jag ville ha utveckling och slutade gå på möten dels för att jag märkte att jag gick dit för att få ett kryss i protokollet på min eftervård. Inte för min egen skull. Sen träffade jag en drogterapeut som jag samtalade med och även om han byggde sin behandling på 12-stegsfilosofin så fanns det så mycket mer som utvecklade och som hjälpte mig vidare. Vi får väl se hur det går denna gång...

Nu är det mat för ungarna!

Puss och hej