ja nu är jag tillbaka där jag bor, behandlingen är slut och nu börjar mitt eget fotarbete... Fick värsta dippen på vägen hem, ville inte alls tillbaka hit, kände mig så fel och bara knäpp och annorlunda.

Jag bad han som just nu har mitt hjärta att låsa bort spriten han har hemma, och det blev då inget bra. Bitvis ångrar jag att jag gjorde det. Skulle kanske ha ljugit, eller aldrig berättat om att jag druckit av hans alkohol. Han kände sig blåst, och det kan jag förstå.

Jag känner mig som ett ufo. Längtar på möte och efter människor som förstår mig... Men så underbart det var att få krama om sitt barn. Ljuvligare finns inte. Och hemskt pirrigt att träffa HAN...

Nu närmar det sig slutet av veckan! Men inte slutet av mitt liv som nykter, tack och lov. Vilken vecka det har varit, på kvällarna har jag varit så himmla mörkrädd och spänd att jag nästan inte kunnat sova. Jag tror att jag har sett alldeles för många skräckfilmer i mina dagar, det i kombination med en aldrig sinande och livlig fantasi... Jag fick igår för mig att en dörr som jag stängt skulle öppnas.. jag vågade inte duscha med dörren stängd för tänk om den stängda dörren hade varit öppen när jag kom ut från duschen, naken och oskyddad. Och om jag då hade varit tvungen att springa iväg ut på gatan i en liten och urtvättad handuk, det hade bara inte sett bra ut. Så det är ju tur att man kan välja vilka dörrar man vill ha öppna och vilka jag vill stänga.

Jag vet att jag vill stänga alla dörrar till missbruk och alkohol, alla dörrar som kan leda in till återfall. Och jag håller på att spika igen dom. Jag har gått på möten både dag-som kvällstid. Det har varit fantastiskt vilket fint stöd, uppmuntran som jag har fått. Och igenkännande. Att berätta om mitt återfall var svårt men det blev så skönt efteråt, att få börja vara ärlig igen. Att sopa rent och få börja om.

"Kan du komma och nu får du vara varsam med mig"... Dom orden har hängt med mig sen jag hörde dom. Det var en som berättade om närheten till ett återfall och valde att göra något annorlunda. I stället för att kliva ut i missbruk bad personen om hjälp. Jag blev väldigt berörd över berättelsen speciellt då jag hörde att detta var något som hjälpte personen att inte återfalla. Att be om hjälp av en annan person att vara varsam med en, då man själv är så hård, svår och dömande. Jag tog till mig det och går och tänker på det. Jag tycker att det var modigt.

Annars rinner dagarna förbi och jag känner mig glad över att jag snart åker hem. Jag har fått så otroligt mycket dessa dagar i form av inspiration och upptäckandet av vad jag är. Så fina kontakter med människor som jag skulle vilja träffa oftare och lära känna mer. Det är klart att jag undrar hur det kommer att bli när jag kommer hem och ska börja på möten där. Jag hoppas bara att människorna kommer att vara lika villiga att dela med sig som dom är här. Jag känner att det ger så himmla mycket att gå på dessa möten, kraft från de andra och gemenskap. Jag känner mig inte lika främmande eller annorlunda. Jag har haft redovisningar inför min grupp varje dag och jag har överlevt... Normalt har jag panik när jag ska inför en grupp och prata. Gillar inte att bli dömd, men det har gått bra.

Än har det inte varit en gång som jag varit sugen på alkohol. Däremot snus och cigg, men jag ska inte in med nikotin i min kropp, för redan där startar min vampyr att börja viska och suga efter mer gifter, sånt som förändrar sinnet och gör mig sjuk. Den sluga slynan får jag se upp med!

Ja då var man tillbaka då... Typ på ruta ett... Det har gått bra men fy tusan vad jag känner mig ensam. Det här är inge roligt! Jag sprang iväg när vi slutat behandlingen för dagen och hann precis på lunchmöte. DET var jättegivande, trots att människan-som-jag-inte-kommer-överens-med var där. Det var en riktig åhå-upplevelse. Så gott det var att få vara med sånna som jag. Jag blev jätte inspirerad och kände mig glad efteråt för att jag faktiskt hade sprungit dit. Att jag hade gjort den ansträngningen och uppoffringen för min nykterhet. Latmasken kunde lika gärna ha slagit till och jag hade kunnat gå och lägga mig i mitt källarrum för jag är jättetrött, har inte sovit allt för väl. Satt uppe rätt länge och surrade på med vännen som jag sov hos. Och det var åxå jätte gott, för henne kan jag berätta hur det har varit utan att bli dömd.

På mötet idag hade vi glädje som tema, och jag känner mig verkligen tacksam och förundrad över dom fina människorna som finns i mitt liv. Tänk att jag har fått så fina vänner. Och släkt. Och så himmal vacker kärlek. Till råga på allt så sprang jag på mitt brorsbarn på staden som alldeles nyss flyttat hit. Vilka härliga sammanträffanden!

Men vad ska jag fylla tillvaron med nu då? Sitter på biblioteket och har ätit lite bröd i parken, och nu är jag rastlös, känner mig rotlös och jag längtar hem!!!! Det brukar jag inte göra när jag är på resande fot för mig själv. Men nu gör jag det, jag längtar efter min son, kärleken, kissekattungarna och hela min tillvaro där!

Jag ska under veckan jobba med första steget och inse min maktlöshet inför alkoholen och det är inte svårt, det som är svårt är ensamhetskänslorna som jag känner. Det är helt nytt för mig. JAG VILL INTE VARA SJÄLV NÅTT MER!!! Jag vill ha nån att luta mig mot, nån som tar emot mig när jag faller. Det tar djävla ont att landa på golvet eller en hård gräsmatta. DONK säger det och ekar i min tomma skalle...

Just nu känns det inga problem med att vara nykter, problemet är känslan jag känner av ensamhet. Jag har inte ens pengar att gå och shopppa! De enda pengarna som jag har är pengar till mat. Inte ens till ett par trosor på rean... Och då är det illa...

Nä nu ska jag återvänta till mitt lilla källarrum med den söta rosa blommiga filten, äta lite och gå ut på en promenad...Sen är det en dag mindre i mitt liv.

Huja huja vad jag gruvar mig!! Jag önskar att det vore en vecka frammåt i tiden och att jag nu satt på bussen hem och hade detta bortgjort!!!!

Men nu är det tvärt om, allt ligger framför mig och jag åker snart. Jag har fixat sovplats hos en god vän som känner mig och som jag känner mig trygg med, det känns skönt att slippa hålla uppe några fasader, men jag gruvar mig nått så hemskt för att åka iväg. Vill bara stanna hemma under min korkek och lukta på våra morötter i grönsakslandet.

Om ni visste så fint det är, han, kärleken alltså, gjorde värdens snuppigaste och sötaste grönsaksland och så planterade vi grönsaker och potatis däri, och nu växer det och frodas. Det är en fröjd att få påta på i den jorden! Jag hoppas bara att jag får fortsätta med det...

Vet att det kommer att kännas som att jag ska kolavippa i morgon innan jag kliver innanför dörrarna till behandlingshemmet. Att jag kommer att ha så djävla ont i magen och förbanna min bror för att jag kommer att tro att det är hans djävla fel för att jag är där. Han kunde väl ha följt mig åtminstone.... Och jag är så rädd att jag ska försova mig och inte lyckas komma i tid. Jag vet inte hur bussarna går från där jag ska sova och jag vet inte hur jag ska ha pengar till att klara mig och jag är orolig för hur jag kommer att bli mottagen i gruppen, kommer dom att rata mig bara för att jag ska vara där i en vecka, kommer jag att ha fel kläder med mig och hur mycket har jag glömt hemma? Har tusen hemska tankar om allt hemskt som skulle kunna inträffa.

Varför kan jag inte i stället ha tankar om hur djävla bra det kommer att bli och hur mycket bättre det blir sedan. Att det blir som en nystart i mitt nyktra liv och att jag kanske kan bidra med nått bra i tillvaron för någon annan. För det är ju jag själv som har ringt och velat komma dit, och fått möjligheten att göra det åxå. Då borde jag väl för helvete kunna uppskatta det åxå!

Nä här får det bli ändring, jag ska från och med NU säga till mig själv att det här är världens bästa chans och att det kommer att bli bra! Jag ska sluta vara så negativ och rädd, känna på oron och kanske dom sylvassa tänderna som finns där, men inte låta mig styras av dom, och definitivt inte nått annat heller. Slipa ner tänderna och visa den där gamla häx-vampyrdamen att det finns skönhet i ljuset. Men jag ska ta det varligt, det ska få ta tid, och jag ska börja med att inspireras av att det här är en fantastisk möjlighet som jag kan göra vad jag vill av.

Jag ska gå rakt fram, den enda vägen som finns, mot mitt mål. Som är vaddå??? Ja, vad tusan har jag för mål och mening med mitt liv? En gång i tiden ville jag rädda världen och alla i den, men så luttrad eller desillusionerad är jag nu att jag gett upp det målet. Nä jag får i stället se till att jag och min omgivning är glada över mig den dag jag ska vidare till de sälla jaktmarkerna. Jag ska göra nått gott och bra av det här, och jag ska ta emot den hjälp som finns för att lyckas med det. Så det så!

Och sen ska jag hångla järnet med kärleken så länge han orkar och vill...

Over and out for now

Jag har träffat min kusin idag, det är inte så ofta vi gör det då hon bor så långt bort. Vi åt middag tillsammans och dom drack vin och jag var inte ens sugen... Det var så skönt att prata med henne, hon har inte min problematik men det finns ett förstående från hennes sida, hon tror på mig. Det känns skönt.

I kylen låg det öl och det stod likör i dörren, om min alkoholvampyr hade varit i farten hade hon tagit lite av varje och sugit i sig. Och trott att ingen hade sett eller begripit något. Tyckt att det var skönt när alkoholen började värma i kroppen, men sen blivit rastlös, irriterad och orolig för vart hon skulle hitta mer.

Så skönt det var att vara bland dessa människor och veta att dom vet om att jag inte kan dricka, att det aldrig skulle falla dom in att ge mig alkohol heller. Oavsett hur mycket jag skulle be och böna.

Jag tycker synd om den stackars mannen, kärleken, som jag är så kär i. Det här var verkligen inte vad han ville ha. Han är världens gulligaste som försöker förstå och han är himmla klok. Han frågade mig idag om jag verkligen skulle iväg till behandlingshemmet, jag kunde ju lika gärna bara dra iväg ett par dagar och partaja. Vilken vettig man jag träffat! Hade det som händer nu inträffat för 15 år sedan hade det nog varit det jag gjort. Dragit iväg på ett par dagars fest i stället för behandling...

Men inte idag. Jag vill inte leva missbrukslivet med en vampyr som styr och ställer. Som inte bryr sig om annat än sig själv och att dricka alkohol. Som gör sin omgivning illa och förstör sig själv och allt hon rör vid.

Jag vill leva med stolthet över den jag är och jag vill att min omgivning ska trivas med mig och jag vill ge något livgivande tillbaka. Jag vill ha det lungt och harmoniskt och min sinnesro i behåll.

Det kommer jag aldrig att uppnå om jag ens luktar på en kork. Idag har jag önskan att leva ett liv fri från missbruk med mina nära och kära. Livet är för kort och för värdefullt för att kasta bort det. Jag har fått en gåva och den ska jag förvalta, jag har ett barn som jag alltid kommer att vara mamma till, och jag vill att han ska känna sig glad över att ha mig som mamma. Och jag har en familj och en kärlek som tycker om mig.

För mig råder det ingen tvekan om att jag nu kommer att klara av att leva mitt liv nykter. Jag har fått en fingervisning av livet om vad jag behöver göra. Men det berättar jag inte om än för den karamellen går jag och suger på. Det är som ett frö som behöver gro lite i mörkret innan det kan börja spira och sträva mot ljuset och blommning. Men jag ska klara av det, i detta livet!

Sanna mina ord! För imorgon åker jag iväg!

Jag är så glad för att jag har börjat skriva, jag märker att det rensar bort lite i mig som annars brukar ligga och gro. Det känns lättare, kanske är det som när man slänger bort sopor eller rensar ut och kastar bort vissa saker hemma. Fast jag vill ju inte se det här som en sopstation... Det är skönt i alla fall även om det inte är någon annan än jag som är här och läser.

Jag har varit ute och gått på en härlig promenad i kväll. Jag bara älskar denna underbart vackra natur. Fråga mig inte vart jag var för det vet jag inte, jag försöker hitta sköna stigar i skogarna. Jag älskar att gå i skogen. Det är som att jag hittar mig själv, eller att vissa bitar faller på plats och vampyren är mycket död, tyst eller stilla eller vad hon då gör så hörs hon inte. När jag är i skogen och naturen har jag aldrig varit sugen på alkohol, hmmm... borde kanske flytta ut i skogen då....

Jag hade en av mina mest romantiska kvällar i onsdags. Det var helt magiskt! När jag äntligen träffade kärleken så tog han med mig på en fisketur, det var bland det vackraste, härligaste och minnesvärda jag varit med om. Allt i naturen var så trollskt, månen var full och jag såg den första stjärnan. Kärleken hade handlat massor med god mat och vi grillade korv vid vattnet och halstrade den enda fisken som han fått. Det var gudagott! Denna denna man gör mig så otroligt lycklig, det är underbart att vara i hans närhet. När vi satt och tittade ut över vattnet, månen och hans arm omkring mig, då kände jag lycka. Ren skär lycka. Det var underbart att våga känna det utan tankar eller funderingar utan bara känna det, rakt innifrån och ut.

Jag är så innerligt tacksam över att jag får vara med denna man, jag tackar det högre och välsignar han, men jag tar han aldrig för given. Jag vet att han kan vara borta i morgon. Det han får gå igenom med mig och mitt missbruk inte är varken kul, lätt eller något som han önskar. Jag hoppas bara att han orkar stå ut!!! Vi får väl se hur det går, jag njuter till tusen och mer där till av denna fantastiskt sensuella fina man. Han är den bästa som finns! Så det så..

Tänk, allt det fina har jag varit på väg att supa bort, hade jag inte slutat nu så vet jag inte vart det hade slutat... I slutändan hade vi väl fått flytta på grund av min vampyr. Tack och lov att jag i alla fall nu har kommit till sans. Det är det här som jag tycker är så skönt att få skriva av sig om, för nu behöver jag inte gagga på eller tjata på med honom om det . Det ältar jag här i stället.

Det kommer att vara skönt att vakna upp obakis i morgon :))

Sov gott!

"Men kommer jag att kunna lita på dig...?"

Åh djävlar vad jag önskar att jag bara kunde säga att "ja det kan du! jag ska ALDRIG mer så länge jag lever dricka alkohol . Så det så"

Men det kan jag inte. Jag har ju tidigare trott att jag aldrig mer skulle dricka, men det gjorde jag. Jag försöker att ta en dag i taget, och det innebär inte att jag inte planerar framåt och bara lever för dagen. Jag försöker att göra en dag i taget till en dag utan återfall. Till en dag som är en bra dag.

Igår skulle jag försöka förklara för kärleken för han ville veta (Tänk vilken underbar man! Han ville förstå, han bryr sig) hur det är när jag är i missbruks-ilet. Han ville veta hur jag tänker. Frågan är ju hur pass mycket jag egenteligen tänker, typ ingenting eller jag tänker bara på fel saker. Det blir som en autopilot kopplas in och jag bara kör rakt fram i tunneln mot berusningen. Trots att jag har lovat nära och kära att inte göra om det. Som jag har skadat min sons känsla för tillit... Tänkte varenda gång när jag skulle dricka att den här gången kommer att bli annorlunda än förra gången, den här gången ska jag inte spåra ut och jag ska bara ta lite. Men det slutade alltid i katastrof, och det är då som jag vet att min missbrukspersonlighet, min alkoholvampyr är starkare än den människa jag vill vara. Då vet jag att hon festar och fröjdas över all olycka som sedan kan bli nästa anledning till att dricka. För då har man ju redan gjort all skada så lite till skada spelar ju inte någon roll. Det är så himmla sjukt! Men hon finns där, väntar och kanske bidar sin tid... om jag inte lär känna vampyren inom mig bättre.

Jag vill inte att hon någonsin ska "ta över" kommandot igen. Jag klarar inte av det här med alkohol. Det förklarade åxå kärleken för mig igår, jag fick ett hett tips om att inte dricka alkohol. Jag blir tydligen helt kall och borta i ögonen, obrydd och på dåligt humör. Och jag som tror att jag bara är världens goaste charmigaste och roligaste människa... Herre Gud vad man bedrar sig själv. Nä min fröken Alkoholvampyr och Kung Alkohol är inte någon livsgivande underbar kombination.

Jag märkte hur det sjönk i magen när jag låg och försökte förklara missbruket, hur jag inte-tänker-rätt när jag var där. Hur svårt att förklara för honom när jag är rädd om han och vill ha han kvar. Där krockar våra världar, i hans värld existerar inte dom beteenden eller tankar som jag har i min värld när jag återföll. Då känner jag mig verkligen som en sjuk och konstig människa. Det kanske han aldrig kan förstå, medans jag har hur lätt som helst att förstå människor som lever och har levt i missbruk. Jag vet exakt hur det fungerar känslomässigt och spelreglerna i den världen kan jag. Gud vad hemskt, men den världen kan jag. Jag har nog lite svårare för den här världen där jag många gånger känt mig främmande och jag har även dolt att jag är alkoholist. Kanske är det det som jag ska göra annorlunda denna gång. Att gå ut med vad en del av mig är...Min alkoholvampyr, så kanske hon blir nöjd över att få lite uppmärksamhet, eller vad det nu är som fattas henne.

Jag har haft två arbeten tidigare där jag berättat för cheferna att jag är alkoholist och att jag gått i behandling. Vid båda tillfällena så skämdes jag efteråt, det var som att jag var skamlig och det här skulle verkligen stanna mellan mig och de olika cheferna. Som att jag var en skamfläck i arbetsgruppen. Trots att jag haft ett arbete där jag arbetat med missbrukare och fått användning för mina egna erfarenheter av ett missbruk. Men jag fick ju aldrig nämna för någon av de klienter som jag arbetade med om min bakgrund då det fanns risk att det skulle kunna skada förtroendet för andra kollegor inom branchen. Tänk vad dumt att jag gick med på det, för jag minns hur jag i så många sammanhang krympte och skämdes för den bakgrund som jag hade. Den som jag var. Tänk om jag skulle våga göra annorlunda denna gång, med balans... Det får ju inte slå över så man springer naken runt på samhället med en stor skylt att man är nykter alkoholist just nu... Balans balans balans....

Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag valt vägen att utbilda mig vidare för att arbeta med behandling av missbrukare och fått använda mig av mig själv. Vid tiden för val av inriktning på utbildningen valde jag en annan för jag var så innerligt less på 12-stegs människor som satt på möten och delade samma sak, som dom tydligen gjort i 10 års tid. Jag tänkte oftare och oftare att jag inte ville fastna i det. Jag ville ha utveckling och slutade gå på möten dels för att jag märkte att jag gick dit för att få ett kryss i protokollet på min eftervård. Inte för min egen skull. Sen träffade jag en drogterapeut som jag samtalade med och även om han byggde sin behandling på 12-stegsfilosofin så fanns det så mycket mer som utvecklade och som hjälpte mig vidare. Vi får väl se hur det går denna gång...

Nu är det mat för ungarna!

Puss och hej

Åh så himmla god smeten är!!! LJUVLIG ! Nu har jag kommit hem från min bror och själv bakat. Har bjutt ut kärleken på en liten fikastund, får väl se om han kommer...

Idag gruvar jag mig för att åka iväg på behandlingen, vet att det kommer att medföra förändringar. Och jag är livrädd att kärleksrelationen ska ta slut. Tänk om han inte orkar vara tillsammans med en alkis, han kanske får för sig att han inte ska få dricka, att jag ska börja predika eller dricka. För han gillar att ta sig en öl både nu och då. Skillnaden mellan oss är att han nöjer sig med en öl medans jag helst häller i mig allt som bara finns, för det kan ju ta slut annars, eller ännu värre, att det inte skulle räcka till mig... Han blir inte personlighetsförändrad eller tappar minnet, det är knappt så att han blir bakfull. Han kan sköta det där som jag inte kan...

Varför är man så här? När jag var i behandling tidigare så sökte jag svar överallt. Varför jag inte tålde och blev personlighetsförändrad och inte kan sluta dricka när jag har vänner som inte alls blir sånna. Jag pratade med massor med folk, allt från vanliga alkisar som jag själv till professorer som forskat i ämnet och massor med behandlingsfolk. Svaren varierade nästan oavsett vem jag pratade med.

Jag skulle kanske sluta att grubbla så mycket på vem eller vad jag är och göra nått annat av livet. Men jag tycker det är svårt, speciellt när det inte känns som jag hittat rätt varken vad gäller bostad eller arbete. Tack och lov känns det rätt med orten och kärleken. Jag kan inte riktigt låta bli att fundera på vad jag skulle kunna göra annorlunda så det ska bli riktigt bra. Ska jag vidareutbilda mig? till vad...? (det vet jag inte...)  Jag vill bo kvar på orten där jag bor, det finns inte så mycket arbeten att välja på så jag är glad att jag ens har ett jobb, för annars hade jag inte kunnat bo här. Och här är så vackert!! Naturen är ljuvlig, magisk och stark, jag älskar att vara i den!

Nä jag får väl helt enkelt se till att skaffa mig en lustfylld fritid som jag är toknöjd med, det kanske överväger det andra....Det finns tusen saker jag vill göra och utflykter jag vill åka på, men har aldrig djävla råd! Det sitter ju jämt i ekonomin. Jag hatar det! Varenda månad är det några kronor kvar att leva på när allt är betalt, det känns aldrig som att jag hinner ikapp och handla hem sådant som man behöver i förråd, för pengarna har redan gått till annat. Även om det har varit fina minnen när man åkt på semester och så, och det skulle jag ALDRIG vara utan. Då har jag hellre mina fina sköna minnen än mjöl i skafferiet. Med minnena kan jag i alla fall mata själen.

Jo jag vet, jag ska ta mig i kragen här åxå, jag längtar till hösten och mörkret, när man får krypa in och löven blir gula och oranga... Jag får väl koka höstsoppa på dom då och ha i frysen ;)

Nu ska jag i väg och titta på tapeter tror jag....