Nu ikväll känns det riktigt bra! Så himmla underbart att det känns så. ag är nykter och hos min största bror och vi har bakat chokladmuffins och ätit jätte god mat. Han är så himmla härlig och mysig att prata med. Jag är lyckligt lottad för att jag har den familj och den kärlek som jag har träffat. Dom bryr sig om mig, och är rädd om mig. Det har jag inte direkt varit, och det känns lite konstigt att ta det på allvar att börja vara rädd om sig själv. Men det ska jag.

Det känns som rätt beslut att ta emot den här hjälpen som jag behöver för att komma till rätta med min missbrukspersonlighet. Denna del av mig som jag inte vill kännas vid, som jag skäms över och som jag bara vill ska försvinna och dö bort, och aldrig mer komma tillbaka. Ner med pålen i hjärtat och fram i solen och låt den få bränna vampyren som suger livet ur mig.

Men det funkar inte så, vampyren kommer ALLTID att vara en del av mig. Trots att omgivningen ALDRIG mer vill träffa och avskyr den. För egen del vill jag hitta empati och acceptans för att jag har den delen i mig, och att jag ska leva med den i resten av mitt liv. Igen... Hålla den i shack och se till att den inte tar över, erkänna denna del och strunta i vad omgivningen tycker. Fy tusan vad jag är rädd för omgivningens dömande. vad alla andra ska säga om mig och hur dom ska döma mig och vilka konsekvenser det här får för ungen min. Och sen att den nya kärleken inte ska orka och börja skämmas ännu mer och lämna mig. Blä vad jobbigt. Men det är bara att ge sig rätt igenom helvetet, det finns ingen annan väg!

Tack och lov ;)

Nu ska jag tvätta mig och gå i säng. Puss och sov gott! 

Hmmm... Tänk att jag ska göra det... Hade jag inte trott... Så djävla naivt av mig att en gång tro att jag aldrig mer skulle dricka. Jag borde ha förstått bättre, man ska aldrig tro att man klarar av något, för livet kommer och slår en i knävecken så att man vaknar upp på ett eller annat sätt... I en eller annan kista...

Som en vampyr suger man energi ur sin omgivning med sitt missbruk. Man tar, förskönar och förtränger den lilla samvetsrösten som blir svagare och svagare när suget efter alkohol växer sig starkare och starkare. Man suger ur sin omgivning det ljusa och goda, man förstör och slutar titta mot ljuset och vänder sig bara djupare och djupare ner i mörkret. Gud vad jag har förstört för alla. Min omgivning har mått dåligt över att ha en flodhäst i vardagsrummet, och en del sopar under mattan medans andra försöker kämpa emot eller fråga sig om  det beror på dom... Det finns inget i min omgivning annat än jag själv som skapat denna vampyr. Denna häxdjävul till vampyr som suger och när sig på andra.

Men det ska bli slut med det nu. Igen. Nu ska den häxdjävulen till vampyr ta semster, gå i pension eller förvandlas i ljuset. För nu ska jag in och genom en kort stunds behandling igen. Det är dyrt och jag har inte dom pengarna, men tack gode Gud så finns det fortfarande änglar på denna jord. Jag får komma tillbaka en vecka gratis. Och sen är ju arbetet återigen upp till mig. Det är det alltid, och det är det som ibland känns så djävla jobbigt och ensamt. Ibland önskar jag att jag inte vore så själv, att det var lättare att förklara och för ens omgivning att förstå. Men det är det inte. Jag känner mig som ett djävla vampyrufo många gånger i sällskap, varför klarar alla andra av att ta ett glas rödvin, må bra, sitta och surra och bli lite uppsluppna?? Nä nu sitter jag med en djävla självömkan, och det är varken kul eller livsgivande. Jag får ta mig i kragen och börja se det sköna som finns i min omgivning och öppna öronen för fågelsången där ute i stället för att lyssna på demonerna som mer än gärna festar på mitt inre. Vad det nu då ska va bra för...

Puss och godnatt.

Jag som trodde att bubblan skulle hålla lite längre....

Men det gjorde den inte... Jag hade min bror här i morse som

med bekymrad röst och en nervös blick frågade mig "Har du börjat använda igen?? Vi vet ju om, vi i den närmsta kretsen (blink blink), att du har haft problem tidigare...."

Nä sa jag med mina stora blågröna bakis ögon...

"Men jag har sett alla tecken på att du använder igen, in och ut på toan och pupiller stora som tefat, vi VET att du använder igen! Hur kan du göra så här?? du som har haft problem (men det är bara vi i den inersta kretsen som vet om, blink blink)

Och där sitter jag och tittar på min äldre bror och funderar hur det kan komma sig att han som åxå har problem med att inte låta sig styras av Mr Kung Alkohol, sitter där mitt emot mig och säger så. Och sen begriper jag... HAN jämför sig med MIG, OCH i hans värld går jag på droger, och en person som går på droger, THAT`S A BAAAAD PERSON..... Och så lågt har ju inte han sjunkit som har supit varenda lediga dag i sitt liv...

Jag är en sån där som kallas för alkoholist. Det har jag accepterat att jag är också. Jag vet att jag får problem i mitt liv när jag dricker och det som är värst är att jag inte vill göra något åt det. just nu. Fast jag "vet" att jag måste och borde. Bubblan spricker alltid förr eller senare, men jag skjuter det bara framför mig och tänker sen, inte nu...just nu vill jag bara sitta i den här bubblan och inte bli störd för just nu så känns det här som enda strategin att överleva den totala känslan innombords som totoal misslyckad och frågande, " var det inte mer än så här?"

Jag har tagit åtefall efter fem år som nykter. Och det tråkiga i kråksången är att jag gillar verkligen känslan av berusning, att det blir tyst innombords och jag kan få stop på all stress och negativitet. Men jag vet ju så väl hur fel det här är. Jag rättfärdigar för mig själv att dricka, men för min familj döljer jag allt. Jag förnekar, ljuger och manipulerar. Jag gör allt som jag har tagit avstånd ifrån. Jag vet att jag är dum  i huvudet fortsätter utan att söka mig till hjälp, och jag vet hur när hjälpen finns. Och jag vet att bubblan kommer att spricka förr eller senare, det gör den ju alltid. Och ändå är jag så djävla knäpp som fortsätter...Det är så lätt att tro att det bara är att ställa bort flaskan och kamma till sig! Men det är fasen i mig inte det! Det är som en besatthet, som att något annat tar över en. Man står där som maktlös och förbannad för att man är så svag. Och den som dansar och njuter mest är alkoholvampyren som får skina just nu. För är det nått hon kan så är det just det. Trots att allt rasar runt omkring, så bryr hon sig bara om en enda sak, och det är nästa droppe alkohol, vart finns den?

Jag tror inte att  någon ska märka något, att jag är en sån superbra döljare... Ungefär som vampyrerna som när dom vilar, elelr vad dom nu gör, i sina kistor, och ingen begriper något. Men i ärlighetens namn, min familj känner mig rätt så bra, dom vet inte allt jag gjort, men när dom frågar och jagblånekar, då förstör jag deras känsla av intuition och deras känsla för vad som är sant. För tro inte för en endaste sekund att jag erkänner att jag har druckit. ALDRIG! Det existerar inte för mig, jag förnekar allt, och kan manipulera min omgivning till max. Det hade jag aldrig trott, att jag skulle ta ett återfall, och bli

sjukare, eller knäppare än tidigare...Men det gjorde jag... det blir så tydligt att man aldrig ska säga aldrig... fy fan vad jag sviker alla runt omkring mig, och ändå så fortsätter jag låta denna vampyr suga livet och det goda ur mig... Jag borde verkligen göra något nu...