Jag är en sån där som kallas för alkoholist. Det har jag accepterat att jag är också. Jag vet att jag får problem i mitt liv när jag dricker och det som är värst är att jag inte vill göra något åt det. just nu. Fast jag "vet" att jag måste och borde. Bubblan spricker alltid förr eller senare, men jag skjuter det bara framför mig och tänker sen, inte nu...just nu vill jag bara sitta i den här bubblan och inte bli störd för just nu så känns det här som enda strategin att överleva den totala känslan innombords som totoal misslyckad och frågande, " var det inte mer än så här?"

Jag har tagit åtefall efter fem år som nykter. Och det tråkiga i kråksången är att jag gillar verkligen känslan av berusning, att det blir tyst innombords och jag kan få stop på all stress och negativitet. Men jag vet ju så väl hur fel det här är. Jag rättfärdigar för mig själv att dricka, men för min familj döljer jag allt. Jag förnekar, ljuger och manipulerar. Jag gör allt som jag har tagit avstånd ifrån. Jag vet att jag är dum  i huvudet fortsätter utan att söka mig till hjälp, och jag vet hur när hjälpen finns. Och jag vet att bubblan kommer att spricka förr eller senare, det gör den ju alltid. Och ändå är jag så djävla knäpp som fortsätter...Det är så lätt att tro att det bara är att ställa bort flaskan och kamma till sig! Men det är fasen i mig inte det! Det är som en besatthet, som att något annat tar över en. Man står där som maktlös och förbannad för att man är så svag. Och den som dansar och njuter mest är alkoholvampyren som får skina just nu. För är det nått hon kan så är det just det. Trots att allt rasar runt omkring, så bryr hon sig bara om en enda sak, och det är nästa droppe alkohol, vart finns den?

Jag tror inte att  någon ska märka något, att jag är en sån superbra döljare... Ungefär som vampyrerna som när dom vilar, elelr vad dom nu gör, i sina kistor, och ingen begriper något. Men i ärlighetens namn, min familj känner mig rätt så bra, dom vet inte allt jag gjort, men när dom frågar och jagblånekar, då förstör jag deras känsla av intuition och deras känsla för vad som är sant. För tro inte för en endaste sekund att jag erkänner att jag har druckit. ALDRIG! Det existerar inte för mig, jag förnekar allt, och kan manipulera min omgivning till max. Det hade jag aldrig trott, att jag skulle ta ett återfall, och bli

sjukare, eller knäppare än tidigare...Men det gjorde jag... det blir så tydligt att man aldrig ska säga aldrig... fy fan vad jag sviker alla runt omkring mig, och ändå så fortsätter jag låta denna vampyr suga livet och det goda ur mig... Jag borde verkligen göra något nu...