Jag har träffat min kusin idag, det är inte så ofta vi gör det då hon bor så långt bort. Vi åt middag tillsammans och dom drack vin och jag var inte ens sugen... Det var så skönt att prata med henne, hon har inte min problematik men det finns ett förstående från hennes sida, hon tror på mig. Det känns skönt.

I kylen låg det öl och det stod likör i dörren, om min alkoholvampyr hade varit i farten hade hon tagit lite av varje och sugit i sig. Och trott att ingen hade sett eller begripit något. Tyckt att det var skönt när alkoholen började värma i kroppen, men sen blivit rastlös, irriterad och orolig för vart hon skulle hitta mer.

Så skönt det var att vara bland dessa människor och veta att dom vet om att jag inte kan dricka, att det aldrig skulle falla dom in att ge mig alkohol heller. Oavsett hur mycket jag skulle be och böna.

Jag tycker synd om den stackars mannen, kärleken, som jag är så kär i. Det här var verkligen inte vad han ville ha. Han är världens gulligaste som försöker förstå och han är himmla klok. Han frågade mig idag om jag verkligen skulle iväg till behandlingshemmet, jag kunde ju lika gärna bara dra iväg ett par dagar och partaja. Vilken vettig man jag träffat! Hade det som händer nu inträffat för 15 år sedan hade det nog varit det jag gjort. Dragit iväg på ett par dagars fest i stället för behandling...

Men inte idag. Jag vill inte leva missbrukslivet med en vampyr som styr och ställer. Som inte bryr sig om annat än sig själv och att dricka alkohol. Som gör sin omgivning illa och förstör sig själv och allt hon rör vid.

Jag vill leva med stolthet över den jag är och jag vill att min omgivning ska trivas med mig och jag vill ge något livgivande tillbaka. Jag vill ha det lungt och harmoniskt och min sinnesro i behåll.

Det kommer jag aldrig att uppnå om jag ens luktar på en kork. Idag har jag önskan att leva ett liv fri från missbruk med mina nära och kära. Livet är för kort och för värdefullt för att kasta bort det. Jag har fått en gåva och den ska jag förvalta, jag har ett barn som jag alltid kommer att vara mamma till, och jag vill att han ska känna sig glad över att ha mig som mamma. Och jag har en familj och en kärlek som tycker om mig.

För mig råder det ingen tvekan om att jag nu kommer att klara av att leva mitt liv nykter. Jag har fått en fingervisning av livet om vad jag behöver göra. Men det berättar jag inte om än för den karamellen går jag och suger på. Det är som ett frö som behöver gro lite i mörkret innan det kan börja spira och sträva mot ljuset och blommning. Men jag ska klara av det, i detta livet!

Sanna mina ord! För imorgon åker jag iväg!