Jag har träffat min kusin idag, det är inte så ofta vi gör det då hon bor så långt bort. Vi åt middag tillsammans och dom drack vin och jag var inte ens sugen... Det var så skönt att prata med henne, hon har inte min problematik men det finns ett förstående från hennes sida, hon tror på mig. Det känns skönt.

I kylen låg det öl och det stod likör i dörren, om min alkoholvampyr hade varit i farten hade hon tagit lite av varje och sugit i sig. Och trott att ingen hade sett eller begripit något. Tyckt att det var skönt när alkoholen började värma i kroppen, men sen blivit rastlös, irriterad och orolig för vart hon skulle hitta mer.

Så skönt det var att vara bland dessa människor och veta att dom vet om att jag inte kan dricka, att det aldrig skulle falla dom in att ge mig alkohol heller. Oavsett hur mycket jag skulle be och böna.

Jag tycker synd om den stackars mannen, kärleken, som jag är så kär i. Det här var verkligen inte vad han ville ha. Han är världens gulligaste som försöker förstå och han är himmla klok. Han frågade mig idag om jag verkligen skulle iväg till behandlingshemmet, jag kunde ju lika gärna bara dra iväg ett par dagar och partaja. Vilken vettig man jag träffat! Hade det som händer nu inträffat för 15 år sedan hade det nog varit det jag gjort. Dragit iväg på ett par dagars fest i stället för behandling...

Men inte idag. Jag vill inte leva missbrukslivet med en vampyr som styr och ställer. Som inte bryr sig om annat än sig själv och att dricka alkohol. Som gör sin omgivning illa och förstör sig själv och allt hon rör vid.

Jag vill leva med stolthet över den jag är och jag vill att min omgivning ska trivas med mig och jag vill ge något livgivande tillbaka. Jag vill ha det lungt och harmoniskt och min sinnesro i behåll.

Det kommer jag aldrig att uppnå om jag ens luktar på en kork. Idag har jag önskan att leva ett liv fri från missbruk med mina nära och kära. Livet är för kort och för värdefullt för att kasta bort det. Jag har fått en gåva och den ska jag förvalta, jag har ett barn som jag alltid kommer att vara mamma till, och jag vill att han ska känna sig glad över att ha mig som mamma. Och jag har en familj och en kärlek som tycker om mig.

För mig råder det ingen tvekan om att jag nu kommer att klara av att leva mitt liv nykter. Jag har fått en fingervisning av livet om vad jag behöver göra. Men det berättar jag inte om än för den karamellen går jag och suger på. Det är som ett frö som behöver gro lite i mörkret innan det kan börja spira och sträva mot ljuset och blommning. Men jag ska klara av det, i detta livet!

Sanna mina ord! För imorgon åker jag iväg!

Jag är så glad för att jag har börjat skriva, jag märker att det rensar bort lite i mig som annars brukar ligga och gro. Det känns lättare, kanske är det som när man slänger bort sopor eller rensar ut och kastar bort vissa saker hemma. Fast jag vill ju inte se det här som en sopstation... Det är skönt i alla fall även om det inte är någon annan än jag som är här och läser.

Jag har varit ute och gått på en härlig promenad i kväll. Jag bara älskar denna underbart vackra natur. Fråga mig inte vart jag var för det vet jag inte, jag försöker hitta sköna stigar i skogarna. Jag älskar att gå i skogen. Det är som att jag hittar mig själv, eller att vissa bitar faller på plats och vampyren är mycket död, tyst eller stilla eller vad hon då gör så hörs hon inte. När jag är i skogen och naturen har jag aldrig varit sugen på alkohol, hmmm... borde kanske flytta ut i skogen då....

Jag hade en av mina mest romantiska kvällar i onsdags. Det var helt magiskt! När jag äntligen träffade kärleken så tog han med mig på en fisketur, det var bland det vackraste, härligaste och minnesvärda jag varit med om. Allt i naturen var så trollskt, månen var full och jag såg den första stjärnan. Kärleken hade handlat massor med god mat och vi grillade korv vid vattnet och halstrade den enda fisken som han fått. Det var gudagott! Denna denna man gör mig så otroligt lycklig, det är underbart att vara i hans närhet. När vi satt och tittade ut över vattnet, månen och hans arm omkring mig, då kände jag lycka. Ren skär lycka. Det var underbart att våga känna det utan tankar eller funderingar utan bara känna det, rakt innifrån och ut.

Jag är så innerligt tacksam över att jag får vara med denna man, jag tackar det högre och välsignar han, men jag tar han aldrig för given. Jag vet att han kan vara borta i morgon. Det han får gå igenom med mig och mitt missbruk inte är varken kul, lätt eller något som han önskar. Jag hoppas bara att han orkar stå ut!!! Vi får väl se hur det går, jag njuter till tusen och mer där till av denna fantastiskt sensuella fina man. Han är den bästa som finns! Så det så..

Tänk, allt det fina har jag varit på väg att supa bort, hade jag inte slutat nu så vet jag inte vart det hade slutat... I slutändan hade vi väl fått flytta på grund av min vampyr. Tack och lov att jag i alla fall nu har kommit till sans. Det är det här som jag tycker är så skönt att få skriva av sig om, för nu behöver jag inte gagga på eller tjata på med honom om det . Det ältar jag här i stället.

Det kommer att vara skönt att vakna upp obakis i morgon :))

Sov gott!

"Men kommer jag att kunna lita på dig...?"

Åh djävlar vad jag önskar att jag bara kunde säga att "ja det kan du! jag ska ALDRIG mer så länge jag lever dricka alkohol . Så det så"

Men det kan jag inte. Jag har ju tidigare trott att jag aldrig mer skulle dricka, men det gjorde jag. Jag försöker att ta en dag i taget, och det innebär inte att jag inte planerar framåt och bara lever för dagen. Jag försöker att göra en dag i taget till en dag utan återfall. Till en dag som är en bra dag.

Igår skulle jag försöka förklara för kärleken för han ville veta (Tänk vilken underbar man! Han ville förstå, han bryr sig) hur det är när jag är i missbruks-ilet. Han ville veta hur jag tänker. Frågan är ju hur pass mycket jag egenteligen tänker, typ ingenting eller jag tänker bara på fel saker. Det blir som en autopilot kopplas in och jag bara kör rakt fram i tunneln mot berusningen. Trots att jag har lovat nära och kära att inte göra om det. Som jag har skadat min sons känsla för tillit... Tänkte varenda gång när jag skulle dricka att den här gången kommer att bli annorlunda än förra gången, den här gången ska jag inte spåra ut och jag ska bara ta lite. Men det slutade alltid i katastrof, och det är då som jag vet att min missbrukspersonlighet, min alkoholvampyr är starkare än den människa jag vill vara. Då vet jag att hon festar och fröjdas över all olycka som sedan kan bli nästa anledning till att dricka. För då har man ju redan gjort all skada så lite till skada spelar ju inte någon roll. Det är så himmla sjukt! Men hon finns där, väntar och kanske bidar sin tid... om jag inte lär känna vampyren inom mig bättre.

Jag vill inte att hon någonsin ska "ta över" kommandot igen. Jag klarar inte av det här med alkohol. Det förklarade åxå kärleken för mig igår, jag fick ett hett tips om att inte dricka alkohol. Jag blir tydligen helt kall och borta i ögonen, obrydd och på dåligt humör. Och jag som tror att jag bara är världens goaste charmigaste och roligaste människa... Herre Gud vad man bedrar sig själv. Nä min fröken Alkoholvampyr och Kung Alkohol är inte någon livsgivande underbar kombination.

Jag märkte hur det sjönk i magen när jag låg och försökte förklara missbruket, hur jag inte-tänker-rätt när jag var där. Hur svårt att förklara för honom när jag är rädd om han och vill ha han kvar. Där krockar våra världar, i hans värld existerar inte dom beteenden eller tankar som jag har i min värld när jag återföll. Då känner jag mig verkligen som en sjuk och konstig människa. Det kanske han aldrig kan förstå, medans jag har hur lätt som helst att förstå människor som lever och har levt i missbruk. Jag vet exakt hur det fungerar känslomässigt och spelreglerna i den världen kan jag. Gud vad hemskt, men den världen kan jag. Jag har nog lite svårare för den här världen där jag många gånger känt mig främmande och jag har även dolt att jag är alkoholist. Kanske är det det som jag ska göra annorlunda denna gång. Att gå ut med vad en del av mig är...Min alkoholvampyr, så kanske hon blir nöjd över att få lite uppmärksamhet, eller vad det nu är som fattas henne.

Jag har haft två arbeten tidigare där jag berättat för cheferna att jag är alkoholist och att jag gått i behandling. Vid båda tillfällena så skämdes jag efteråt, det var som att jag var skamlig och det här skulle verkligen stanna mellan mig och de olika cheferna. Som att jag var en skamfläck i arbetsgruppen. Trots att jag haft ett arbete där jag arbetat med missbrukare och fått användning för mina egna erfarenheter av ett missbruk. Men jag fick ju aldrig nämna för någon av de klienter som jag arbetade med om min bakgrund då det fanns risk att det skulle kunna skada förtroendet för andra kollegor inom branchen. Tänk vad dumt att jag gick med på det, för jag minns hur jag i så många sammanhang krympte och skämdes för den bakgrund som jag hade. Den som jag var. Tänk om jag skulle våga göra annorlunda denna gång, med balans... Det får ju inte slå över så man springer naken runt på samhället med en stor skylt att man är nykter alkoholist just nu... Balans balans balans....

Jag undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag valt vägen att utbilda mig vidare för att arbeta med behandling av missbrukare och fått använda mig av mig själv. Vid tiden för val av inriktning på utbildningen valde jag en annan för jag var så innerligt less på 12-stegs människor som satt på möten och delade samma sak, som dom tydligen gjort i 10 års tid. Jag tänkte oftare och oftare att jag inte ville fastna i det. Jag ville ha utveckling och slutade gå på möten dels för att jag märkte att jag gick dit för att få ett kryss i protokollet på min eftervård. Inte för min egen skull. Sen träffade jag en drogterapeut som jag samtalade med och även om han byggde sin behandling på 12-stegsfilosofin så fanns det så mycket mer som utvecklade och som hjälpte mig vidare. Vi får väl se hur det går denna gång...

Nu är det mat för ungarna!

Puss och hej

Åh så himmla god smeten är!!! LJUVLIG ! Nu har jag kommit hem från min bror och själv bakat. Har bjutt ut kärleken på en liten fikastund, får väl se om han kommer...

Idag gruvar jag mig för att åka iväg på behandlingen, vet att det kommer att medföra förändringar. Och jag är livrädd att kärleksrelationen ska ta slut. Tänk om han inte orkar vara tillsammans med en alkis, han kanske får för sig att han inte ska få dricka, att jag ska börja predika eller dricka. För han gillar att ta sig en öl både nu och då. Skillnaden mellan oss är att han nöjer sig med en öl medans jag helst häller i mig allt som bara finns, för det kan ju ta slut annars, eller ännu värre, att det inte skulle räcka till mig... Han blir inte personlighetsförändrad eller tappar minnet, det är knappt så att han blir bakfull. Han kan sköta det där som jag inte kan...

Varför är man så här? När jag var i behandling tidigare så sökte jag svar överallt. Varför jag inte tålde och blev personlighetsförändrad och inte kan sluta dricka när jag har vänner som inte alls blir sånna. Jag pratade med massor med folk, allt från vanliga alkisar som jag själv till professorer som forskat i ämnet och massor med behandlingsfolk. Svaren varierade nästan oavsett vem jag pratade med.

Jag skulle kanske sluta att grubbla så mycket på vem eller vad jag är och göra nått annat av livet. Men jag tycker det är svårt, speciellt när det inte känns som jag hittat rätt varken vad gäller bostad eller arbete. Tack och lov känns det rätt med orten och kärleken. Jag kan inte riktigt låta bli att fundera på vad jag skulle kunna göra annorlunda så det ska bli riktigt bra. Ska jag vidareutbilda mig? till vad...? (det vet jag inte...)  Jag vill bo kvar på orten där jag bor, det finns inte så mycket arbeten att välja på så jag är glad att jag ens har ett jobb, för annars hade jag inte kunnat bo här. Och här är så vackert!! Naturen är ljuvlig, magisk och stark, jag älskar att vara i den!

Nä jag får väl helt enkelt se till att skaffa mig en lustfylld fritid som jag är toknöjd med, det kanske överväger det andra....Det finns tusen saker jag vill göra och utflykter jag vill åka på, men har aldrig djävla råd! Det sitter ju jämt i ekonomin. Jag hatar det! Varenda månad är det några kronor kvar att leva på när allt är betalt, det känns aldrig som att jag hinner ikapp och handla hem sådant som man behöver i förråd, för pengarna har redan gått till annat. Även om det har varit fina minnen när man åkt på semester och så, och det skulle jag ALDRIG vara utan. Då har jag hellre mina fina sköna minnen än mjöl i skafferiet. Med minnena kan jag i alla fall mata själen.

Jo jag vet, jag ska ta mig i kragen här åxå, jag längtar till hösten och mörkret, när man får krypa in och löven blir gula och oranga... Jag får väl koka höstsoppa på dom då och ha i frysen ;)

Nu ska jag i väg och titta på tapeter tror jag....

Nu ikväll känns det riktigt bra! Så himmla underbart att det känns så. ag är nykter och hos min största bror och vi har bakat chokladmuffins och ätit jätte god mat. Han är så himmla härlig och mysig att prata med. Jag är lyckligt lottad för att jag har den familj och den kärlek som jag har träffat. Dom bryr sig om mig, och är rädd om mig. Det har jag inte direkt varit, och det känns lite konstigt att ta det på allvar att börja vara rädd om sig själv. Men det ska jag.

Det känns som rätt beslut att ta emot den här hjälpen som jag behöver för att komma till rätta med min missbrukspersonlighet. Denna del av mig som jag inte vill kännas vid, som jag skäms över och som jag bara vill ska försvinna och dö bort, och aldrig mer komma tillbaka. Ner med pålen i hjärtat och fram i solen och låt den få bränna vampyren som suger livet ur mig.

Men det funkar inte så, vampyren kommer ALLTID att vara en del av mig. Trots att omgivningen ALDRIG mer vill träffa och avskyr den. För egen del vill jag hitta empati och acceptans för att jag har den delen i mig, och att jag ska leva med den i resten av mitt liv. Igen... Hålla den i shack och se till att den inte tar över, erkänna denna del och strunta i vad omgivningen tycker. Fy tusan vad jag är rädd för omgivningens dömande. vad alla andra ska säga om mig och hur dom ska döma mig och vilka konsekvenser det här får för ungen min. Och sen att den nya kärleken inte ska orka och börja skämmas ännu mer och lämna mig. Blä vad jobbigt. Men det är bara att ge sig rätt igenom helvetet, det finns ingen annan väg!

Tack och lov ;)

Nu ska jag tvätta mig och gå i säng. Puss och sov gott! 

Hmmm... Tänk att jag ska göra det... Hade jag inte trott... Så djävla naivt av mig att en gång tro att jag aldrig mer skulle dricka. Jag borde ha förstått bättre, man ska aldrig tro att man klarar av något, för livet kommer och slår en i knävecken så att man vaknar upp på ett eller annat sätt... I en eller annan kista...

Som en vampyr suger man energi ur sin omgivning med sitt missbruk. Man tar, förskönar och förtränger den lilla samvetsrösten som blir svagare och svagare när suget efter alkohol växer sig starkare och starkare. Man suger ur sin omgivning det ljusa och goda, man förstör och slutar titta mot ljuset och vänder sig bara djupare och djupare ner i mörkret. Gud vad jag har förstört för alla. Min omgivning har mått dåligt över att ha en flodhäst i vardagsrummet, och en del sopar under mattan medans andra försöker kämpa emot eller fråga sig om  det beror på dom... Det finns inget i min omgivning annat än jag själv som skapat denna vampyr. Denna häxdjävul till vampyr som suger och när sig på andra.

Men det ska bli slut med det nu. Igen. Nu ska den häxdjävulen till vampyr ta semster, gå i pension eller förvandlas i ljuset. För nu ska jag in och genom en kort stunds behandling igen. Det är dyrt och jag har inte dom pengarna, men tack gode Gud så finns det fortfarande änglar på denna jord. Jag får komma tillbaka en vecka gratis. Och sen är ju arbetet återigen upp till mig. Det är det alltid, och det är det som ibland känns så djävla jobbigt och ensamt. Ibland önskar jag att jag inte vore så själv, att det var lättare att förklara och för ens omgivning att förstå. Men det är det inte. Jag känner mig som ett djävla vampyrufo många gånger i sällskap, varför klarar alla andra av att ta ett glas rödvin, må bra, sitta och surra och bli lite uppsluppna?? Nä nu sitter jag med en djävla självömkan, och det är varken kul eller livsgivande. Jag får ta mig i kragen och börja se det sköna som finns i min omgivning och öppna öronen för fågelsången där ute i stället för att lyssna på demonerna som mer än gärna festar på mitt inre. Vad det nu då ska va bra för...

Puss och godnatt.

Jag som trodde att bubblan skulle hålla lite längre....

Men det gjorde den inte... Jag hade min bror här i morse som

med bekymrad röst och en nervös blick frågade mig "Har du börjat använda igen?? Vi vet ju om, vi i den närmsta kretsen (blink blink), att du har haft problem tidigare...."

Nä sa jag med mina stora blågröna bakis ögon...

"Men jag har sett alla tecken på att du använder igen, in och ut på toan och pupiller stora som tefat, vi VET att du använder igen! Hur kan du göra så här?? du som har haft problem (men det är bara vi i den inersta kretsen som vet om, blink blink)

Och där sitter jag och tittar på min äldre bror och funderar hur det kan komma sig att han som åxå har problem med att inte låta sig styras av Mr Kung Alkohol, sitter där mitt emot mig och säger så. Och sen begriper jag... HAN jämför sig med MIG, OCH i hans värld går jag på droger, och en person som går på droger, THAT`S A BAAAAD PERSON..... Och så lågt har ju inte han sjunkit som har supit varenda lediga dag i sitt liv...

Jag är en sån där som kallas för alkoholist. Det har jag accepterat att jag är också. Jag vet att jag får problem i mitt liv när jag dricker och det som är värst är att jag inte vill göra något åt det. just nu. Fast jag "vet" att jag måste och borde. Bubblan spricker alltid förr eller senare, men jag skjuter det bara framför mig och tänker sen, inte nu...just nu vill jag bara sitta i den här bubblan och inte bli störd för just nu så känns det här som enda strategin att överleva den totala känslan innombords som totoal misslyckad och frågande, " var det inte mer än så här?"

Jag har tagit åtefall efter fem år som nykter. Och det tråkiga i kråksången är att jag gillar verkligen känslan av berusning, att det blir tyst innombords och jag kan få stop på all stress och negativitet. Men jag vet ju så väl hur fel det här är. Jag rättfärdigar för mig själv att dricka, men för min familj döljer jag allt. Jag förnekar, ljuger och manipulerar. Jag gör allt som jag har tagit avstånd ifrån. Jag vet att jag är dum  i huvudet fortsätter utan att söka mig till hjälp, och jag vet hur när hjälpen finns. Och jag vet att bubblan kommer att spricka förr eller senare, det gör den ju alltid. Och ändå är jag så djävla knäpp som fortsätter...Det är så lätt att tro att det bara är att ställa bort flaskan och kamma till sig! Men det är fasen i mig inte det! Det är som en besatthet, som att något annat tar över en. Man står där som maktlös och förbannad för att man är så svag. Och den som dansar och njuter mest är alkoholvampyren som får skina just nu. För är det nått hon kan så är det just det. Trots att allt rasar runt omkring, så bryr hon sig bara om en enda sak, och det är nästa droppe alkohol, vart finns den?

Jag tror inte att  någon ska märka något, att jag är en sån superbra döljare... Ungefär som vampyrerna som när dom vilar, elelr vad dom nu gör, i sina kistor, och ingen begriper något. Men i ärlighetens namn, min familj känner mig rätt så bra, dom vet inte allt jag gjort, men när dom frågar och jagblånekar, då förstör jag deras känsla av intuition och deras känsla för vad som är sant. För tro inte för en endaste sekund att jag erkänner att jag har druckit. ALDRIG! Det existerar inte för mig, jag förnekar allt, och kan manipulera min omgivning till max. Det hade jag aldrig trott, att jag skulle ta ett återfall, och bli

sjukare, eller knäppare än tidigare...Men det gjorde jag... det blir så tydligt att man aldrig ska säga aldrig... fy fan vad jag sviker alla runt omkring mig, och ändå så fortsätter jag låta denna vampyr suga livet och det goda ur mig... Jag borde verkligen göra något nu...